Här har vi en vattenlösning av jonföreningen kopparsulfat. I vattnet "simmar" kopparjoner, Cu2+ och sulfatjoner, SO42- omkring fritt. Den fina färgen kommer från kopparjonerna.
Först hällde varje grupp kopparsulfat i ett u-rör och satte dit två grafit (=kol) elektroder. Sedan anslöt de elektroderna till spänningskuben och ställde in spänningen på cirka 20 V, likström.
Efter några minuter såg det ut så här:
På elektroden som var kopplad till minuspolen började något orangebrunt skrofs att sätta sig.
Vad är det?
Tja, vi får fundera lite. Vad finns i den turkosblå lösningen? Jo, Cu2+ och SO42-. Vilken av dessa joner attraheras (=dras till) minuspolen? Det måste ju vara kopparjonen eftersom den är positiv och minuspolen är negativ. Motsatserna dras till varandra.
Vad händer med kopparjonerna när de kommer till minuspolen? Jo, vid minuspolen pumpas elektroner ut. Varje kopparjon tar upp två elektroner var och blir då kopparatomer. Fast koppar har bildats och det är det som ser ut som orangebrunt skrofs.
Bra!
Vi diskade ur u-rören, hämtade kopparelektroder och gjorde samma försök igen, fast nu med kaliumnitrat löst i vattnet. Kaliumnitratet har bara en biroll, det bryr vi oss inte om så mycket.
Kaliumnitrat i vattenlösning. Kaliumjoner, K+ och nitratjoner NO3- "simmar" omkring fritt i vattnet.
Vi kopplade in kopparelektroderna till spänningskuben och ställde in den på cirka 20 V.
Efter en stund kunde man se att ett till synes slemmigt stråk hade bildats i u-röret. "Slemmets" färg kändes bekant - snyggt turkosblått. Hum, vad är nu detta? Det måste vara kopparjoner! Det är ju samma färg som kopparsulfatet i förra experimentet hade. Javisst är det så.
Vad har hänt?
Hinner inte skriv mer i kväll, måste laga mat, fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar